Milford Sound

Fiordland National Park är ett av Nya Zealands mest besökta turistmål. Det är ett område i sydvästra delen av sydön, känt för sitt vatten. Vattnet är det som formar allt det vackra i landskapet, sjöar, floder, bäckar, vattenfall och regnskog. Den lilla byn Milford Sound är den plats där vägen slutar och fjorden och havet tar vid. Här regnar det mest i hela Nya Zealand, (kanske i hela världen?) med en årsnederbörd på 6800 mm och 182 regndagar om året. Platsen är trots det ikonisk och har närmare en miljon besökare om året. Området kan besökas på egen hand eller via en arrangerad busstur. Vi väljer att åka med egen bil för att kunna stanna precis där vi själva vill. Vi har hållit tummarna för att få en regnfri dag, inte någon av de 182 regniga. Prognosen ser god ut med solsken och friska vindar.

Vi bor 14 mil från Milford Sound och startar från hotellet klockan 9.30 om morgonen. Matsäck, termosar, kameror och kikare är nerpackade. Den enda tid vi har att passa är kryssningsbåten som avgår klockan 16.00, man kan ju undra hur vi tänker, när vi ska avverka 14 mil på drygt 6 timmar…

Ungefär samtidigt som vår avresa avgår även de flesta turistbussarna mot Milford Sound och vid de första sevärdheterna är det riktigt trångt med turister. Jag undrar buttert om vi ska behöva trängas hela dagen. Det visar sig dock att turistbussarna inte har lika mycket luft i sin planering som vi, de skyndar rask vidare. Resten av dagen är det verkligen ingen trängsel.

Vid Eglinton valley skär vägen rakt genom stora fält av gyllengult Tussock-gräs, det vajar vackert i vinden och för tankarna till prärien.

I dalen ligger även Mirror lake, namnet är självförklarande då berget speglar sig i den stilla sjön. Om det är vackert väder vill säga. (Och hittills har vi sol)

Dagens första kaffekopp intas vid en flod som rinner parallellt med vägen. Vindarna är svala och mössan åker på. Vi äter sockriga munkar med kanelsmak och sköljer av händerna i det kristallklara men kalla vattnet.

Vi åker vidare och måste stanna med jämna mellanrum för att beundra en bäck eller ett berg. Det ÄR vackert här. Vi inser snart att man inte bara kan stirra på allt genom en telefon eller kamera. Man måste ta in allt med alla sina sinnen, inte bara försöka fånga de vackra bilderna, men många bilder blir det.

I regnskogen går vi en kortare promenad och träffar en ny kompis. En fågel som helt kavat sätter sig på stigen framför oss. Den är orädd och poserar villigt. Det är en South Island Robin, en sydhake, som i närheten av vandringsleder, eller där människor vistas, nästan är kontaktsökande.

Längst vägen stannar vi vid flera vattenfall där färgerna växlar från isande turkost till nästan grönt. Vi äter lunch vid en liten bäck och här är vattnet så rent att det går att fylla på sin vattenflaska.

Några mil från Milford Sound ligger Homer-tunneln som är 1,2 kilometer lång. Redan 1935 påbörjades arbetet med att gräva ut tunneln för hand och 19 år senare var den klar. Under sommaren är det trafikljus som reglerar trafiken i tunneln. Det blir en stunds väntetid då de pampiga bergen kan beskådas. Vintertid när det är lavinrisk är det tvåfiligt genom tunneln vilket skulle kännas en smula trångt. Väl ute på andra sidan är utsikten vidunderlig.

När vi kommer fram till parkeringen vid Milford Sound, har vi en timma till godo innan vår båtresa ska gå av stapeln. Vi fikar och tittar på turbåtarna som regelbundet lämnar av och hämtar upp nya passagerare.

Under vår båtfärd i fjorden som varar drygt två timmar, ser vi den pampiga toppen Mitre Peak, och flera vattenfall bland annat Stirlingfallet, där båten kör så nära att vi alla blir sprejade av vatten, vilket sägs göra oss 10 år yngre.

På klipporna ligger pälssälarna och lapar sol och längst ute i fjordens mynning ser vi Tasmanska havet. Det är onekligen något väldigt speciellt med den här platsen, jag blir berörd av allt det vackra, framförallt de kolossala lodräta klipporna som stupar rakt ner i havet.

När vi som sista båt för dagen kommer tillbaka till bryggan är vi tacksamma över det soliga vädret och alla fina minnen (och bilder) vi fått med oss. Vilket ställe!

När vi ska tillbaka genom tunneln, är det en stunds väntetid. Och som på beställning är en Kea där och säger hejdå.