In 2019 ABC-öarna

Mitt ute i ingenstans – Klein Curaçao

Efter sjösättningen på Curaçao Marine, stannade vi ytterligare några dagar i marinan. Det fläktade något mer vid bryggan än uppe på land. Vi beställde en bimini (solskydd) som ett helt gäng kom och provade och mätte för under några timmar. Biminin kommer att vara klar om ett par veckor och i väntan på den (och ett paket som ska komma från USA) beslöt vi att lämna landet några veckor. Vi klarerade ut och vid lunchtid på torsdagen puttrade vi de 20 nm till den lilla ön Klein Curaçao . Rent formellt var vi fortfarande kvar i Curaçao

Klein Curaçao är som sagt en liten ö mitt ute i ingenstans. Ön är ynkligt liten och syns knappt på kartan om man inte zoomar in ordentligt. Under dagtid kryllar det av turister och utflyktsbåtar som kommer farande från stora Curaçao så det gäller att pricka in sin ankomst, om man inte är sugen på jättemycket sällskap förstås. Vid 16-tiden åker den den sista utflyktsbåten hem, och då passade vi på att hugga en boj och landstiga på ön, i princip helt själva. På håll såg vi en hund och en människa som verkade vakta strandbaren.

Vi lade jollen vid en betongpir och följde stigen tvärs över ön som påminde lite grann om Öland och Allvaret. Solen började gå ner och det var ett vackert ljus över den karga tysta ön. Vackert och rofyllt.

Väldigt modigt av oss, så besteg vi fyren, alla vindlande trappsteg upp, somliga som har lite höjdskräck, ville dock skyndsamt gå ner igen. Från fyrens översta våning var en hänförande utsikt över havet och den sjunkande solen.

Öns nästa sevärdhet är några vrak som ligger uppspolade på land. Jag kan tänka mig att när det blåser på, är den här kustremsan väldigt dramatisk med vågstänk och vrak.

Borta i horisonten började stora ovädersmoln torna upp sig, vi åkte tillbaka till båten och åt kvällsmat samtidigt som solen gick ner. Ungefär en timma efter solnedgången började vi se konstigheter i vattnet. Det kolsvarta havet såg plötsligt ut som en stjärnhimmel med gröna fluorescerande varelser som rörde sig runt och bildade fantastiska gröna mönster. Det var makalöst vackert. Vi blev väldigt nyfikna vad det kunde vara, så med stor möda, besvär och ett durkslag fasttejpat på båtshaken lyckades vi fånga ”det gröna”. Det såg ut som små daggmaskar, ca 2-3 cm långa. Efter en halvtimma var ljusshowen över. (Om någon marinbiologiskt intresserad person har en aning om vad det kan vara vi sett, vill vi gärna veta)

Någon timma senare, just när vi lagt oss började nästa ljusshow. Nu i form av åska och blixtar. Ovädersmolnen vi sett tidigare var över oss. Det blixtrade, och jag kunde inte låta bli att räkna: ettusenett, ettusentvå och så kom smällen. Så där höll det på ett tag. Jag låg stel som en pinne, höll andan och räknade. Jag tycker verkligen inte om åska. Sivert däremot, sov sött, lätt snarkande och lät sig inte störas av lite åska. Sen kom regnet. Det VRÄKTE ner. Så småningom föll jag i alla fall in i en orolig sömn, dock vaknade jag med jämna mellanrum av blixtarna som lyste upp hela världen. Hu.

På morgonen när vi vaknade sken solen igen, några flamingos flög ett varv runt båten och vi åt frukost innan vi gav oss av mot Bonaire.

Share Tweet Pin It +1
Previous PostBåtunderhåll på Curaçao
Next PostBon dia Boneiru

No Comments

Lämna gärna en kommentar...