Mot Kap Verde

Planerad avsegling är söndagen den 6 januari. Vi är klara, färdigbunkrade och supertaggade att segla i väg mot Kap Verde. Vi ställer väckarklockan för att komma iväg skapligt. Den behöver inte ens ringa. Jag vaknar av att vinden viner i riggen, frisk sydlig vind med ganska höga vågor som väller in i hamnen. Nej vi ska inte sticka idag, säger vi till varandra och somnar om.

Tillsammans med Tomas och Helen på Inalou, går vi på kvällen ut och äter en sista måltid i Europa. I högtalarna spelar de ”Born to be alive” och det ska visas sig att den gamla dängan följer med i mitt huvud enda till Kap Verde. Stackars mig (och Sivert).

På måndag morgonen är vinden något svagare, och vågorna något mindre. Nu sticker vi. Den engelska båten Elmaiah del Mar, är ivrigast och tuffar ut ur hamnen klockan 10. Vi sjöstuvar det sista, kastar loss och åker till sjömacken och toppar upp med mer disel. Inalou gör loss och tillsammans lämnar vi Muelle Deportivo på Gran Canaria straxt efter klockan 11, måndagen den 7 januari. Vi blir avvinkade av glada svenska seglare, även arrangörerna av Viking Explorers är där och vinkar och fotar. Supertrevligt. Det kan dock vara så att vi, Ivriga som vi är att komma iväg, glömde bort att ta in alla fendrarna. (Förfärligt, ja vet). Under dagen lämnar de övriga Vikingbåtarna hamnen: Navajo, Hakuna Matata och Chibidarra. Kul, nu är alla på väg.

Vi gör några slag i motvinden, det går inte särskilt fort. Med den här vinden kommer det att ta 10 dagar att ta sig till Mindelo och Kap Verde. När vi väl kommer längre ut till havs kommer vindvridet och allt ordnar upp sig. Vi får en slör i behaglig nordostlig vind. Solnedgången är sprakande vacker. Vi äter fläskfilegryta och stekt potatis. Jag nynnar glatt på ”Born to be alive”.

Under den här överseglingen har vi ändrat sovrutinerna. För att få mer sammanhängande sömn, så har vi utökat sovtiderna. Sivert tar första vakten mellan 20 och 01, därefter är det min tur. Under min vakt sitter jag med te och knäckesmörgåsar i sittbrunnen. Jag studerar stjärnbilder, lyssnar på ljudböcker och om det är sömnkris, så ställer jag larm på 15 minuter och tar små tupplurer. För det händer verkligen i n g en t i ng. Inga båtar inom synhåll varken på AIS eller med blotta ögat. Ibland sprakar det till i VHF:en och någon ropar upp nån, men det hörs dåligt, så det är långt borta.

Varje dag skickar vi via satellit meddelanden till omvärlden; Facebook, Inalou och Viking Explorers. När det plingar till i vår Garmin inreach och vi själva får meddelande blir jätteglada.

Livet på båten faller in i stillsamma rutiner. Vi äter lunch och middag tillsammans, men frukost äter vi när det passar. I början av färden är nätterna kalla, det är seglarställ och filt som gäller. Ju längre söderut vi kommer desto varmare blir det. Vi har ivrigt spanat efter djurlivet. Någon enstaka sjöfågel, en massa rosaskimrande maneter (Portugisisk örlogsmanet?) guppar förbi. På håll ser vi stora sköldpaddor och äntligen, kommer delfinerna på besök. De hoppar och leker framför båtens bogsvall.

Vi vet att vinden ska avta och in i det längsta seglar vi, men till sist blir det mest en massa flaxande segel. Vi startat motorn och puttrar på mot mål ca 160 NM bort. Vi ser fler delfiner, en död val och mängder av flygfiskar som seglar över vågorna. Vi känner oss pigga och glada. Jag nynnar ”Born to be alive”.

På söndagen ser vi plötsligt land. Det är rejäla berg som reser sig i horisonten. Vi hissar Kap Verdes gästflagga, kör watermakern och tittar hela dagen på de stora bergen som sakta kommer närmare och närmare. Vid 19-tiden svänger vi in i hamnen på Sao Vinciente. Vi har seglat till Mindelo på Kap Verde. Vindarna är varma och den lilla stadens belysning glittrar. Vi är i Afrika.

(…and we were born, born , born to be alive…)