Nice i Nuku Hiva

Så fort vi har ankrat i Taiohae-viken på Nuku Hiva känner får vi den där speciella känslan som ibland infinner sig, när man känner att man kommer att trivas på en plats, utan att riktigt veta varför. Viken är omgiven av branta gröna berg. Här ligger 50-talet båtar och cirka 10 av dem är tomma, efter att ägarna lämnat dem och flugit hem. Troligen i samband med att gränserna stängdes. Efter en promenad på “stan” ser vi väldigt många vägarbeten, tatuerade marqesiska män, kvinnor med blomma bakom örat och vackra tikis.

I viken Taiohae på Nuku Hiva är det varje morgon klockan 08.00 ett radionät på vhf:en. Det leds av någon frivillig seglare och handlar om bland annat väder och aktuella händelser. Den här dagen är det den 14:e juli. Det är Frankrikes nationaldag och på radionätet spelas ”Marsälljäsen”. Vi får information om att dagen kommer att firas med musik och dansuppvisning på den lokala samlingplatsen. Det vill vi inte missa. Men dagens första aktivitet är att ta jollen 10 minuters färd längre ut i viken för att hälsa på hos mantorna. Nästan varje dag kommer ett stort stim med Manta Rays in i viken där de trålar efter plankton. Vi har sett dem uppe från berget där vi gått på tur, så vi vet ungefär vart vi ska. Och mycket riktigt. Vi ser snart vingspetsarna på de stora svarta mantorna, och om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det är fenorna av haj som dyker upp. Jag stoppar ner min Goprokamera i vattnet, de simmar helt nära och jag ser till mitt förtret att batteriet är helt urladdat. (Ja, jag vet det är hur trögt som helst att inte ha kollat innan.) Som tur är har Jocke med sig sin kamera. Han och Sivert hoppar i och börjar snorkla. Jag är lite orolig att bränna mig på maneter igen, så jag avvaktar och passar jollen under tiden. Men Sivert och Jocke som hamnat mitt i stimmet av svävande, magnefika mantor övertygar mej och Cillan om att vi bara måste uppleva det här. Sivert passar jollarna och jag och Cillan snorklar bort mot stimmet. Sikten är inte den bästa men det är ju av en anledning som mantorna kommer hit, gott om käk, det vill säga plankton. Och så får jag syn på dem. De svävar omkring framför, bakom och under mig. De simmar i formation, flera på rad och girar elegant undan. Vi uppskattar det till cirka 20 mantor och varje manta har ett unikt mönster på undersidan. Det är olika fläckar och sträck på den vita undersidan likt ett fingeravtryck som kan särskilja olika indivier. En manta har en fiskkrok i sig och någon saknar sin svans. Ibland ser man rakt in i deras tandlösa gap men det finns verkligen inget att vara rädd för, det är bara så oändligt häftigt Vi är alla överens om att vi just varit med en fantastisk naturupplevelse.

På eftermiddagen promenerar vi bort till samlinglokalen. Där kan man den här dagn köpa mat, glass och nygräddade tjock våfflor med nutella. Kvinnorna bär vackra blomsterkransar i håret, barnen jagar varandra över dansgolvet och de större barnen hänger utanför och spelar fotbollsspel. Sen drar underhållningen i gång. Först är det trummorna. De dånar i bröstet när de sätter i gång, sen kommer danstruppen in och jag blir helt tagen. Av intensiteten i deras sång, och kraften i deras dans. De dansar flera traditionella danser och avrundar med att dra upp några seglare på danssgolvet. Också vackert, men kanske inte lika kraftfullt.

Eftermiddagen avslutas med ett gäng musiker som spelar gitarr, ukulele och trummor . De spelar och sjunger traditionella polynesiska låtar. Musiken är medryckande och sjungs med kraftfulla stämmor. Man blir glad i sinnet och lycklig över att vara på en så vacker plats med trevligt sällskap, spännande mantor och en bra Bastillen day.

Vi gillar Nuku Hiva!