Nous sommes a Cherbourg

Vi lämnar Gosport efter en rejäl portion spagetti och köttfärssås. Vi har gjort nattsmörgåsar, kokat kaffe och läst på om hamnen vi ska till. Vi hissar segel och får segla någon timma innan vinden dör ut. Vi startar motorn och går för motor när solen sänker sig över land.  Jag går och lägger mig och när det är min vakt, har vi en slör i 10 ms vind.

Vi korsar Engelska kanalen under natten och har bra flyt mellan alla stora båtar. Under morgontimmarna mojnar vinden något och när vi lägger till vid bryggan är det inte mycket segelbar vind.

När vi vaknar i Cherbourg efter att ha sovit i kapp nattens missade sömn, är himlen klarblå och luften sval. Den lilla vind som virvlar runt i hamnen fläktar skönt. Vi känner oss svala och pigga. Vi hoppar i land och går längst kajen. Rabatterna är fyllda med blåa liljor och gatorna kantas av palmer. Kyrkklockan slår varje hel timma. Vi köper baguetter och runda krämiga ostar, dricker cider och försöker charma servitören med våra ”Bonjour” och ”Merci” (Det går sådär). Det är väl ungefär här och nu som vi faktiskt känner att det här är ett annorlunda liv. Om vi jobbade skulle våra semesterveckor vara slut och vi skulle återvända till arbetet. Vi känner oss privilegierade att få känna så här, och ha möjlighet att gå här på kajen och strosa.

Under färden från Cuxhaven och hit har våra vägar regelbundet korsats av en annan svensk båt, Trivento med Marie och Christer. I Cherbourg träffar vi på ytterligare några svenska båtar. Det är alltid trevligt att möta svenska seglare, utbyta tips och erfarenheter och dra gamla seglarhistorier.

Det är också här i Cherbourg vi tar tag i vår tvätthög. Vi har förträngt den, hittat på undanflykter och helt försökt förneka dess existens. Vi tar oss till Laundretten där vi blir någon hundralapp fattigare, men en hel hög med rena kläder, rikare.

På eftermiddagen går jag till duschen och tvättar även mig själv, det passar bra i hop med de rena kläderna. Efter duschen tar jag fram min hårfön, stoppar in den i vägguttaget och startar den. Det tycks inte hända något, jag ser mig om efter en timer eller en huvudströmbrytare, när en liten fransk dam diskret puttar på mig och säger: ”Excuse moi, Madame…er hårfön står i lågor”.(Eller något liknande, jag tror inte att just ”brinnande hårfön” ingick i glosorna jag läste på högstadiet) Jag drar raskt ut sladden och knölar ner den i min väska. Det lilla omklädningsrummet fylls med min hårföns fräna röklukt. Jag ler mot de andra damerna och säger AuRevoir. De ler inte tillbaka.