In 2022 Fiji

Pizza, tidvatten och fantastisk gästfrihet – Qamena

Vi lämnar Viani bay och styr norr ut genom Somosomosundet där vi passerar den 180:e longituden vilket gör att vi är tillbaka på västra halvklotet. Allt känns dock som vanligt. Vi slår följe med kamraterna på Bliss och tar sikte på en ankring på ön Taveunis norra udde, “det kan vara rulligt” står det i beskrivningen. Det är väldigt rulligt, och vi beslutar att endast stanna över natten. Vi hinner dock med att besöka en pizzeria med fin utsikt över solnedgången och havet. Den här kvällen är det “lovo-afton” vilket kräver kockens fulla uppmärksamhet, så vi som bespetsat oss på pizza väntar tålmodigt på vår tur. När pizzan väl anländer och blir uppäten kvalar den inte direkt in på någon kulinarisk topplista, men kvällen är trevlig och ölen är kall. När det är dags att åka tillbaka till båtarna är lågvattnet väldigt lågt. Cillan och Jockes jolle som vi liftat med ligger långt uppe på stranden. Jollen är stor och tung, men vi lyckas i alla fall baxa ner den i vattnet. Nästa utmaning är att i mörkret snirkla oss ut på djupt vatten utan att krascha in i några koraller. Vi lyser med ficklampan, paddlar en bit och får till sist kliva ur och vada ut på djupare vatten, innan det går att åka vidare mot de ankrade båtarna.

Nästa morgon drar vi upp ankaret och åker vidare. Vi rundar Taveuni och går i två timmar för motor i den lätta vinden till ön Qamena, vilket såklart inte uttalas med ”Q” utan mer som ”Ngamena”. I viken Namata ankrar vi intill en fin strand med palmer och höga gröna kullar. Vi tar jollen in till stranden. Bland blommande träd och buskar ligger några hus och en kvinna kommer oss till mötes. Hon heter Sia, ler stort, ropar ”Bula” och hälsar oss välkomna. Vi presenterar oss och frågar försynt om vi får ankra i viken och promenera på stranden. Det får vi, hon frågar oss om vi vill komma på eftermiddagen och dricka kava. Det vill vi. Vi går en promenad på stranden innan vi åker hem och gör oss i ordning.

Det här är ändå en smula kulturkrock. I vår del av världen bjuder man inte hem vilt främmande människor efter några minuters bekantskap. Men vi har förstått att det är djupt rotat i den fijianska kulturen att hälsa alla främlingar välkomna, och de verkar även genuint nyfikna på vilka vi är. Vi har funderat en del under eftermiddagen, över om vi ska ta med oss något och vad ska vi ha på oss. När vi väl anländer är vi hela och rena men har inga gåvor med oss. Vi slår oss ner på golvet på verandan och allt känns avslappnat och trevligt. Kavan är redan tillredd, den malda roten är uppblött och urkramad i vatten och runt den stora skålen med brungrått vatten sitter även andra familjemedlemmar och väntar på oss. ”Bula” säger Sia, klappar hårt i händerna och överräcker skålen med kava. Man bälgar därefter i sig allt på en gång, räcker tillbaka skålen med båda händerna och klappar hårt tre gånger. (Inga små lätta golfklappar, utan med kupade händer så att det låter ordentligt). När alla fått en skål kava samtalar vi en stund, om internet, klimatförändringar och fladdermöss, snart säger Sia ”Bula” igen och klappar med händerna och det blir en ny runda med kava. Det sägs att kavan har en lugnande effekt och i vissa fall kan man känna att tungan och läpparna domnar bort. Det enda som domnar bort är benen, efter en timma på golvet och några ytterligare rundor kava, knakar det i våra leder. ”När helst ni vill åka hem så följer vi med med och lyser med ficklampan”, säger Sia. Det känns som en utmärkt stickreplik. Vi bryter upp och tackar för en trevlig afton. När vi går får vi varsin stor påse med grönsaker. Pumpa, bönor och auberginer. Vinaka very much, säger vi och vinkar till alla på verandan. Vi får även med oss en gästbok för besökande båtar att fylla i, en tradition som sträcker sig 25 år bakåt i tiden. Många sidor i boken är kreativa och konstnärliga, och glädjen över Sia och hennes familjs gästfrihet är ett genomgående inslag.

Dagen därpå har vinden vridit och dyningar rullar in i viken. Under stora delar av dagen vräker regnet ner. Det blir mest bokläsning och kaffedrickande. Väderprognosen ser dock ut att ge oss bra (eller åtminstone skapliga) vindar till öarna söderut som vi gärna vill besöka, så redan morgonen därpå drar Bliss upp ankaret och ger sig av. Vi som har en långsammare båt väljer att nattsegla, men att ligga kvar i den rulliga viken och invänta avgångstiden är inget trevligt alternativ. Vi tar oss i land och hittar Sia på altanen. Vi lämnar tillbaka den ifyllda gästboken och överlämnar några små presenter som tack för hennes gästfrihet. När vi tar adjö får vi några skott av hennes blommor att ha ombord. Om vi bara byter vatten varje dag kommer det snart rötter.

Vi drar upp ankaret och åker till en vik på södra sidan av ön. Här har vi det stilla och lugnt innan det på kvällskvisten är dags att segla söderut.

Pizza, tidvatten och fantastisk gästfrihet – Qamena
Share Tweet Pin It +1
Previous PostViani bay, dykning och lovo
Next PostKort stopp på Vanua Balavu

No Comments

Lämna gärna en kommentar...