Spik i foten och söderhavsliv på Hao

Efter två veckor i den gamla marinbasen på Hao var det dags att röra på sig. Väderprognosen talar om lätta vindar med lite nord i sig. Perfekta vindar för att segla några distans söder ut i atollen. Vi har handlat baguetter (jättetidigt på morgonen) och slängt sopor.

Med endast genua glider vi sakta söderut, spejandes i vattnet efter koraller. Här verkar sjökortet stämma och de grund vi ser finns utmärkta i sjökortet. Några timmar senare hittar vi en fin ankring bredvid ett långt sandrev som går några hundra meter ut i atollen. Botten är sandig, bra för ett ankare att gräva ned sig i, och med bara enstaka koraller här och där. Färgen på vattnet är alldeles turkos och palmerna vajar lätt i vinden. Det här är helt klart ett bra ställe att leva söderhavsliv på.

Med ombord, visar det sig, har vi även några fripassagerare. En kväll är det något som kilar på min arm. Jag skriker till (ganska) högt. Det visar sig att vi fått med oss några geckoödlor. Dom är pyttesmå och ganska söta. Vi lyckas evakuera en av dem, som sätts i land, oklart om det är en välgärning. Den andra kilar iväg och har inte setts till på några dagar. Nästa gång vi har internet ska ”geckoödla” googlas. (Vad äter de, osv)

Den följande veckan skapar vi oss enkla rutiner. Promenad före lunch och snorkling efter lunch. Då och då avverkar vi några sysslor som att tvätta, städa eller baka bröd. Promenaderna går längst med stränderna på insidan av atollen, på knögliga grusvägar mitt på ön och på ännu knögligare stenstränder på atollens utsida. På revets utsida finns det sedvanliga ilandspolade skräpet av plast, rep och skyddshjälmar. Jag tror vi har hittat ett 10-tal hjälmar på de öar i Tuamotus vi besökt.

På atollens insida är strandlinjen mest täckt av klippor och grus. En del av korallerna sticker upp ovanför vattenytan och ser nästan ut som konstverk. De här dagarna när det är vindstilla, är vattnet vid strandkanten så klart att det nästan ser overkligt ut. På en av våra promenader längst med stranden ser vi två bläckfiskar som simmar på grunt vatten. När de stannar till ändrar de form och färg för att smälta in i omgivningen. Det är en helt makalös upplevelse. När de tycker att vi blir för närgångna sprutar de ut bläck och försvinner snabbt från platsen.

Snorklingen vid sandrevet är inte direkt i världsklass, det är sällan det när det är mycket sand i omgivningarna. Sikten blir dålig och dessutom är korallrevet delvis dött. Vi lyckas dock se både haj, sköldpadda och rockor samt sedvanliga småfiskar. Vi snorklar fram och tillbaka längst revet och besöker varenda korallklump i närområdet i hopp om att se en ny fisk till samlingarna. Men vi ser bara ”de gamla vanliga” fiskarna.

Under en av våra mer äventyrligare promenader hittar vi ruinerna av ett hus som brunnit ner. När vi snokar runt bland smälta batterier, korrigerad plåt och annat bråte, råkar Sivert kliva på en spik (sist han klev på en spik slutade det med nedsövning och operation) men den här spiken är inte rostig. Hålet under foten har stått under bevakning och avspritning och visar tack och lov inga tecken på infektion.

Vi har travat runt flera varv i skogen men inte hittat så mycket mer än bikupor och nåt gammalt bilvrak. Växtligheten består av buskar, vindpinade kokospalmer och skruvpalmer. Vid vägens ände ligger en kopraodling och en liten kyrka.

Det blir en sällsam vardag där vi gör våra utflykter och håller koll på väder och vind. På håll ser vi då och då några mindre båtar med ”locals” som passerar förbi. På nätterna ligger omgivningarna i totalt mörker. Vi är verkligen helt ensamma. Utan internet har vi ingen aning vad som sker i världen. Efter en vecka vänder vinden och vår ankring blir ganska skvalpig i de sydostliga vindarna. Vi drar på beslutet om att stanna eller lämna, men när vi nästan blir sjösjuka nere i båten på grund av vågorna, drar vi upp ankaret och går tillbaka till byn. Här ska vi handla, interneta och förbereda oss inför nästa atoll, Amanu.

(Om du vill se var vi är uppdaterar vi kartan då och då via Iridium Go.)