In 2019 Karibien

St Barts

anse de columbier

Vi stiger upp supertidigt, redan klocka 05.25. Det är en av de saker jag uppskattar allra mest med det här livet, att det inte styrs av en väckarklocka, utom idag då. Vi ska segla 52 NM ganska rakt norr ut och vi är osäkra på hur mycket vågorna påverkar farten och hur lång tid det tar att komma fram. Vi ska till den före detta svenska ön St Barths (Saint-Barthélemy)och vill i vanlig ordning inte komma fram i mörker.

Vi släpper bojen. Hissar segel med revat storsegel och inrullad genua och fräser på längst med St Kitts sydkust. (Fast då har jag redan gått och lagt mig igen). När vi kommer ut mellan öarna ökar våghöjden något, däcket blir då och då översköljt men vi gör god fart och är framme i Gustavia efter 8 timmar.

Alltså, var har vi hamnat. Båtarna på mooringbojar utanför hamnen ser ut som vrak. Vi ser avbrutna master, båtar utan mast, trasiga segel, trasig vindrutor, rost, smuts och elände. Vi tuffar runt och funderar på om vi ska ankra bredvid den halvsjunkna katamaranen eller bredvid båten med plywood istället för fönster. Jag trodde att St Barth var ett chict ställe, inte en båtkyrkogård. Efter mycket velande hit och dit (och hunger) bestämmer vi oss för att ta en boj som ligger nedanför fortet. Helt perfekt. Hur vet man att det inte är en privat boj, funderar vi. Vår guidebok som har några år på nacken har inga uppgifter om bojar överhuvudtaget. Bojen ser ut som alla andra bojar vi legat vid på de franska öarna, vit med en blå rand. Vi gör fast, äter välbehövlig lunch och upptäcker till vår förtjusning att vi har täckning, fri roaming och det nästan går supersnabbt. Här sitter vi på bästa platsen och tittar ut på den rulliga ankringsviken…ja ni fattar, så bra kan ju ingen ha det.

Excusezmoi, säger mannen som kommer roende mot oss med sin lilla segelbåt, det här är min boj. Vi frågar mannen hur man vet vilka bojar som är privata, han säger att vi får åka in i hamnen och ropa upp Port Office, de vet. Vi släpper bojen, och tuffar in i den inre hamnen. Vi ropar upp hamnkontoret och får veta följande; A: Vi skulle ha bett om tillstånd att köra in i den inre hamnen. B: Nej det finns inga lediga bojar i den inre hamnen och alla bojar i den yttre hamnen är privata. Vi får ankra. Så det gör vi. Bakom plywoodbåten. Det är rulligt. Très Chic.

Vi tar jollen in till Gustavia och fascineras av alla lyxaffärer som ligger på rad. Rolex, Hermes, och Louis Vuitton. Staden känns väldigt välordnad, raka gator, prydliga fasader och så alla glamorösa människor. Det är väldigt mycket vita linneskjortor, bredbrättade solhattar, dyra solglasögon enorma shoppingpåsar och läppglans överallt. För första gången på den här resan sneglar jag på oss själva med solblekta t-shirts och fläckiga shorts. Nej, vi kvalar verkligen inte in som glamorösa. Och jag har inget läppglans.

Under åren 1784-1878 var St Barts en svensk koloni. Vi travar runt ett varv i staden och tittar på det man ska titta på: Svenska gatuskyltar, svenska klocktornet och svenska flaggor. Det finns mängder av eleganta restauranger med brutna servetter och coola miljöer, well de flesta passar inte in i långseglarbudgeten kan man säga. Vi tar varsin öl på Le Select där seglarna brukar samlas. Baren är draperad i svenska minnessaker, klistermärken och bilder av svenska kungen.

svenska gatuskyltar Gustavia
svenska klocktornet
klistermärken på dörr

Nästa dag seglar vi den korta biten till viken Anse de Columbier. Vi seglar förbi en motorbåt modell större (Le Grand Bleu), med en segelbåt käckt placerad på akterdäck. Praktiskt om man plötsligt blir sugen på att segla när man är ute och kör. Bredvid segelbåten står förresten en rejäl motorbåt surrad på däck.

Le grand bleu

Vi tar en boj långt in nära stranden, och ja, vi har frågat, de är inte privata. Vi snorklar och kontrollerar bojen, den ser rejäl ut. Under dagen fyller det på med båtar, många är uppenbart bara här över dagen för att snorkla och bada. På stranden är det ett 20-tal människor som kommit hit till fots. På det hela taget är det ett lugnt och avslappnat ställe. Mot eftermiddagen drar alla dagbesökare hem och vi är 6 övernattande båtar kvar i viken. Det vi blir allra mest förtjusta över är vattnet. Det är superklart och vilken färg…

Vi snorklar på reven på båda sidorna av viken och ser mängder av koraller och fiskar vi inte sett förut. Vi möter nyfikna sköldpaddor (jag tror att en av dem är den mer sällsynta Hawkbill och de andra är Green turtle) och det känns som vi vill stanna här i all evighet.

Stannar i alla evighet gör vi ju inte eftersom osten tar slut, och brödet. (För att inte tala om ölen). Dessutom blir det den 8:e maj som verkar vara helgdag och viken svämmar över av partybåtar som festar loss hela dagen. Vi åker tillbaka till Gustavia och klarerar ut. Vi seglar till ön Fourchue där vi tar en boj, snorklar och övernattar. Vi ser Barracudor, några hajliknande typer och fler sköldpaddor. Dagen därpå fortsätter vi norr ut.

Share Tweet Pin It +1
Previous PostBland mördarbin och apor på Nevis
Next PostEtt år senare och planer framåt

No Comments

Lämna gärna en kommentar...