Turkost på Bora Bora

Från Raiateas sydkust till Bora Bora är det cirka 30 nm. Vi går upp tidigare än vanligt, äter frukost, gör kaffe och brer smörgåsar. Vi släpper bojen, drar upp storseglet och går för motor till passet på sydvästra sidan av Raiatea. Farleden till passet är bara delvis mätt, navionics sjökort stämmer inte riktigt och solen står för lågt för att man ska se färgerna på vattnet ordentligt. Vi tar det lugnt och försiktigt och dubbelkollar med Google earth. På något ställe är det smalt och ganska grunt och jag står i fören och spanar efter korallhuvuden. Tre kvart senare passerar vi ut genom passet och sätter kurs mot Bora Bora. Det är lätt att förstå varför det här är ett så populärt seglingsområde för charterbåtar, utan komplicerade pass och utan nattseglingar, och dessutom syns alltid den ö man ska till på långt håll. Vi ser Bora Boras klassiska bergstopp tydligt i horisonten.

Efter en timma kommer vinden och vi rullar ut genuan. Ju närmare vi kommer desto mer vind får vi. Vi loggar tidvis över 8 knop i den nordostliga vinden. Vi dricker kaffe, äter smörgåsar och tar så småningom ett rev i genuan.

Innan vi seglar till en ny ö, läser vi på. Hur är passet, var ankrar man, var lägger man jollen, var finns affären. Det finns gamla seglingsguider, tjocka böcker som nuförtiden är ganska inaktuella. De allra flesta seglare förlitar sig istället på ”Seglingskompendium”, publicerade och kontinuerligt uppdaterade av seglare. Om Bora Bora kan man läsa att det numera inte är tillåtet att ankra, istället hänvisas vi till 4 dedikerade mooringområden där man ligger på boj. Bojarna kostar 30 usd per dag. En månad kostar 300 usd.

När vi går in genom passet i Bora Boras lagun, ser vi höga berget och den omtalade turkosa lagunen. Här är det verkligen 4 nyanser av turkost! (Tack Jocke för fina drönarbilder och filmer)

Vi tar ner segel och tuffar på till området söder om passet. Här ha man nyligen lagt ut fler bojar och här finns också kamraterna på Bliss. Det blir ett trevligt återseende.

Nästa dag tar vi jollarna in till ”stan”, Vaitape. Så fort vi kliver i land märks det att det här är en turistö. Souveniraffärer, pärlor och fruktstånd kantar huvudgatan. Ganska mycket trafik och liv och rörelse. Vi uppsöker en bankomat, matvaruaffär, båttillbehörsaffär och ett kafé. Det enda tråkiga med besöket är tillbakaresan till båten som blir en blöt historia med vind och vågor.

Nästa dag byter vi mooringområde. Vi följer efter Bliss som gjort den här färden några gånger. Vi passerar mängder av hotellområden med klassiska ”bungalows i vattnet”, navigerar på väldigt grunt vatten, bara 2,9 meter och fascineras av den otroliga färgen på vattnet. Varje dag kommer Bora Bora Mooring Service förbi. Det är till dem man betalar avgiften och även lämnar sina sopor. Vi betalar för en månad.

I sydöstra hörnet av lagunen vid Motu Taurere, stannar vi i en vecka. Vi får några lugna dagar innan det börjar blåsa rejält. Vi fördriver tiden med att snorklar vid revet med vackra koraller, driftsnorklar i strömmen bakom ön där rockorna håller till, och går långa promenader på lagunens utsida. Varje dag kommer kommer det nya charterkatamaraner, som avgår igen nästa morgon. En av de större katamaranerna som kommer och ankrar (trots ankringsförbud) lär kosta 50 000 kronor om dagen att hyra.

Sedan en tid tillbaka har Covid-19 läget i Franska Polynesien försämrats rejält. Det är delta-varianten som får all statistik att gå i taket. Eftersom många polynesier är ovaccinerade blir många sjuka och intensivvårdsplatserna tar slut. Man talar om katastrofläge, och att något måste göras. Sjuksköterskor anländer från Frankrike för avlastning och till sist beslutas det om confinement.

Från och med måndagen den 23 augusti är det förbjudet med “aktiviteter och resor”. Man ska i största möjligaste mån stanna hemma. Vi passar på att lämna ankringen för att gå upp till stan för att handla. Visst är det toalettpapper som är viktigast?