Turkost på Islas Cies

Vi lättade ankar och gick för motor till öarna Islas Cies. De är en del av den galiciska nationalparken och det där special-ankringstillståndet krävs för att få ankra här. På håll kisade vi på öarna och stranden, och tyckte nog att det såg fint ut. Men det kan vara en turistfälla, sa vi till varandra. Vädret var strålande i vanlig ordning med solsken och lätta vindar. Vi ankrade upp längst stranden och skyndade oss att ro in till land.

Nu har vi ju alla olika referenser vad som är turistfälla, visst, det var mycket ankrade båtar och det kom turbåtar fulla med turister som besökte stranden, vandringslederna och campingen, men vi tyckte om ön och var glada att vi fick till ett besök. Det kändes inte trångt eller överfullt. Sanden var vit och fluffig att gå i, och havet hade den där turkosa nyans som drömstränder brukar ha.

Vi vandrade runt på ön och åt lunch på den ena restaurangen. Vi satt under parasollet och åt Paella, och höll i och för sig ett vakande öga på de mycket hungriga trutarna, och det kändes lyxigt att utan några större bekymmer, kunna sitta här och slappa. Om det inte var för det där med soporna förstås. Det är ett litet bekymmer. Även denna gång hade soporna följt med till stranden. Och nej, vi hittade ingenstans att slänga dem här heller. Nu börjar våra sopor bli beresta. Och lukta.