Väntans tider på Huahine

Det märks att det börjar bli lågsäsong i Sällskapsöarna. När vi kommer fram till Huahine ligger här bara 7-8 båtar utanför byn istället för 15-20 sist vi var här. Vi ankrar på ”The Flats” och får till det riktigt bra med ankaret nergrävt i ett tjock lager sand.

Under de följande dagarna blir vindarna lättare och dyningarna större. Dyningarna kommer rullande någonstans söderifrån där det blåst och stormat. Atollen fylls på med enorma mängder vatten och under flera dagar blir det galet strömt. Simning runt båten ställs in på grund av risk att spolas bort. Efter att vi handlat, bytt ölback och ätit takeaway-mat, förflyttar vi oss söderut till den fina stranden Hana Iti och på väg dit kan vi återigen konstatera att det verkligen är strömt, 3 knops motström säger loggen. Vi kör genom stora områden med krabb sjö och virvlar i vattnet. Det är som att gå igenom ett pass i Tuamotus.

Vår gamla boj är ledig utanför den fina stranden så i den knyter vi fast oss och sitter sedan och studerar det underliga strömmande vattnet. De följande dagarna är ganska lata. Så pass att vi nästa får dåligt samvete för att vi inte gör något viktigt. Det verkar fortfarande vara djupt rotat inom oss att vi måste vara flitiga, duktiga och prestera något för att det ska kännas riktigt bra. För det mesta tar vi oss samman och städar, lagar nåt eller åker och snorklar, då känns det bra igen. En kväll när solnedgången är märkvärdigt vacker och vi lagt trevlig mat på grillen, blir vi bombarderade av flygmyror. Det är ingen liten svärm vi talar om. Tänk gräshoppor och Egypten så är det rätt nära. Vi ska just till att äta och myrorna är precis överallt, även i maten. De släpper sina vingar och börjar sedan krypa omkring. Några som blir stormförtjusta över proteintillskottet är dock våra geckoödlor, som äter sig proppmätta på några sekunder. De är ju annars inte världens mest sällskapliga “husdjur”. Vi ser dem komma tassande i skymningen, helst ska vi inte vara i närheten och det är enbart vid flyganfall av myror som de verkar glömma sin blygsel.

Vi känner oss mer än färdiga med Sällskapsöarna. Vi har daglig “väderkonferens” ombord, när vi dricker kaffe, tittat på det faktiska vädret, funderar vad vi ska göra under dagen, samt tittar på alla olika vädermodeller som finns tillgängliga. Motvind, hård motvind och stiltje är det som finns att välja på. Vi suckar och tycker att det är lite trist att det aldrig blir fördelaktiga vindar. När vi talar med dottern via Messenger, och kanske suckar lite över det tråkiga vädret, svarar hon ironiskt skrattande och att det är ju synd om oss som måste sitta och ha det tråkigt i Söderhavet. Hon har såklart helt rätt, det är inte ett dugg synd om oss, på riktigt.

Vi åker så småningom tillbaka till byn där det fyllt på sig med båtar, en del som vi träffat förut. Vi tar oss en ledig boj längst med stranden och får skaplig lä från passadvindarna som drar ner från berget. Med ganska god framförhållning ser vi faktiskt en liten tillstymmelse till väderfönster skymta i prognosen. Det ser ut att bli lätta nordliga vindar, låga dyningar MEN en hel del regn. Vi funderar, studerar prognosen varje dag, provianterar i omgångar och ju närmare vi kommer ett eventuellt avresedatum ser det riktigt bra ut, förutom regnet. Tanken är att ta oss de dryga 300 nm till Fakarava i Tuamotus, utan att kryssa, då får man nog stå ut med regn.