På onsdag förmiddag åker vi in till Fare på Huahine och handlar de sista matvarorna. Färska baguetter, gröna bananer, en honungsmelon och ost. Vi har väntat länge på lämpliga vindar som ska ta oss österut. Med tanke på den annalkande cyklonsäsongen börjar det bli tid att komma iväg. Nu verkar det som ett uppehåll i passadvindarna är på gång. Det är en regnfront som stör och vi har funderat fram och tillbaka över hur vi ska göra. Runt lunchtid börjar de regna. Ett rejält grått strilregn, helt enligt prognosen. På bojen bredvid oss ligger en övergiven skorv och alltsammans är minst sagt dystert. Att ge sig i väg i regn tar verkligen emot.
Under natten upphör dock regnet och det är över förväntan soligt när vi stiger upp och ger oss i väg. Vi hissar segel och puttrar ut genom passet på Huahine. Vinden är 5-6 m/s nordlig, en något rullig halvvind. Vi är preppade med sjösjuketabletter, nedladdade poddar och färdiglagad mat.
Första dygnet är nästan som en smörsegling, jag sitter och funderar på det här blogginlägget jag senare ska skriva, och gissar att just ordet smörsegling inte kommer att användas, eftersom hårdare vindar är att vänta. Under natten drar en hel del squalls förbi. Att sitta i godan ro, glo på stjärnor och lyssna på poddar blir aldrig riktigt av. Vi revar seglen ett antal gånger och vinden växlar mellan 5 och 12 ms under stora delar av natten. Det kommer bara några kortare skurar med regn och på morgonen är vi trots allt ganska pigga. På himlen drar stora svarta moln fram i väldig fart men borta i horisonten kommer en kant av blå himmel sakta närmare. När vi seglar in i finvädret ökar vinden markant.
Det tar bara två dygn att segla till Fakarava från Huahine, men det sista dygnet är verkligen ansträngande. Vinden är aldrig under 12 ms. I byarna uppåt 15 och vid något tillfälle ser vi 21 ms på mätaren. Sjön blir grövre men det är inga berg av vatten som reser sig runt oss, bara toppar och dalar av skummande vatten. Den blå himlen och solskenet håller i sig några timmar. Sedan tidigare har vi revat genuan och när vi till sist revar storseglet blir det en stadigare gång i båten. Jag petar i mig ytterligare sjösjuketabletter och blir en smula dåsig men aldrig sjösjuk. Med jämna mellanrum dundrar större vågor in över däck och vid ett sådant tillfälle kommer det in en sådär 10 liter havsvatten genom ventilen på däck. Att ligga på durken i en rullande båt och försöka städa, hålla i sig och inte göra illa sig, är lite av en utmaning. Till kvällsmat lyckas vi få i oss lite uppvärmd spagetti och köttfärssås, men vi låter bli att diska. Annars består energiintaget av bananer och jordnötter. Jag fantiserar om nyponsoppa. Då och då regnar det. Allt är fuktigt av regn och havsvatten och jag funderar över vad vi gör här, egentligen.
Under natten fortsätter det att blåsa men sjön har lugnat sig något. Vi turas som vanligt om att sova i 4-timmars pass. Den som har vakten sitter i sittbrunnen. Jag känner mig fortfarande dåsig när jag slår mig till ro. Jag ställer larm på telefonen och vaknar med ett ryck var 15:e minut. Den här gången har sjösjukemedicinen gjort mig nästan läskigt utslagen. Jag tittar mig om, kollar plottern, och vindriktning, sätter för säkerhets skull larm på telefonen igen. Vaknar med ett ryck efter 15 minuter. Det här är inte helt osannolikt att vi ska möta eller se andra båtar. Vi hör en hel del kommunikation på vhf:en. Efter 4 timmar väcker jag Sivert och får äntligen gå och lägga mig, medan båten dundrar fram mot Fakarava.
Efter ganska exakt 2 dygn är vi framme vid södra passet. Det är tydligt att vi är tillbaka i ögruppen Tuamotus igen. Ön är låg och syns först när vi kommit riktigt nära, till skillnad från tex Bora Bora vars topp syns 6-7 timmar bort. Mitt i passet ligger en dykbåt, vilket är ett bra tecken. Om det är dykare nere ska vi nog klara av att puttra igenom, utan alltför mycket konstigheter. Det är knappt en knops motström och bara att passera igenom. Det blåser fortfarande nordliga vindar och även inne i atollen går det gäss på vågorna. Vi går för motor till den sydöstra ankringen på Fakarava, Harifa, med palmer, sandstrand och en stor mental skylt som säger: ”Framme”. Efter en ansträngande segling är det extra underbart skönt att komma fram. Inget är trasigt ombord, vi är hela och friska och bara väldigt saltinbakade. Båten har skött sig förträffligt och det är vi tacksamma över. Äntligen är vi i Tuamotus igen.
Mãuruuru Major Tom!
Visst är vi seglare lite konstiga som fortsätter med segling trots många strapatser med grov sjö och starka vindar. Men å andra sidan finns det många andra sporter som oxå är slitsamma som idrottare fortsätter med.
Tack för att ni delar med er av era upplevelser och en blogg är en trevlig form av dagbok även för den som skriver (vi själva rör ihop alla platser vi varit på i år och vår blogg är ett stöd att minnas)
Ja visst är det konstigt att man fortsätter ibland… bloggen kommer få oss att minnas var vi varit och vad vi gjort, hoppas vi. Tack för din kommentar!