Världens segaste båtfärd till Roscoff

Hela kvällen håller vi koll på läget av båtar som ligger inpackade runt oss i hamnen. Vi ska lämna hamnen klockan 06.00 morgonen därpå och det meddelar vi glatt besättningen på båten som ligger förtöjd utanför oss. Det är ett gäng franska ungdomar som går på segelkurs och deras barska ledare, en äldre man som kedjeröker Gauloise, och de säger att det är “pas de problème”.

Väckarklockan ringer kl 05.20 och till alla som tror att långseglarlivet består av klockfria dagar och idel sovmorgnar vill jag bara meddela att tidvattnet med tillhörande strömmar styr allt vi gör i de här farvattnen. Allt är uträknat och avstämt med tidvattentabeller och strömatlas. Vi vill ha så mycket medström som det går, men eftersom vi ska färdas länge kommer vi, hur vi än gör, att få åka både med och mot. Vi har planerat att segla sydväst från Guernsey mot den franska Bretagne-kusten och till en stad som heter Roscoff. Den ligger ca 70 Nm bort.

Efter en skål med yoghurt och en kopp kaffe, gör vi båten segelklar och hjälper ungdomarna att kasta loss, sedan är det vår tur att tråckla oss ut. Den tidiga morgonen är mulen och den utlovade väst-nord-västliga vinden är sydväst (och väldigt obefintlig). Vi hoppas att när vi lämnar sundet mellan Guernsey och grannön kanske vinden ökar och vrider. Det gör den inte. Vi startar motor och autopilot och sedan börjar den. Världshistoriens segaste båtfärd. Under flera timmar gör motströmmen att farten är 3 knop. Den beräknade ankomsttiden till Roscoff tickar på. Om 20 timmar är vi framme. Och Gurnseys udde, det känns som vi aldrig kommer förbi den. Dyningarna är långa och böljande. Jag börjar oroa mig för att vi kommer att komma fram mitt i natten. Vi vill inte gärna gå in i en okänd hamn i mörkret. Vi tuggar på och strömmen trycker oss söder ut, i 3 knop, och udden syns fortfarande. Hela tiden vet vi ju att strömmen vänder men det är svårt att tro det.

Mitt på dagen händer det. Vi formligen rusar fram. Strömmen har vänt och till och med solen tittar fram en liten stund. Ankomsttiden ändras raskt. När vi äntligen kör in mellan pirarmarna i Roscoff är klockan 21.00 fransk tid. Den sega resan är över. Vi kokar makaroner som vi äter med riven ost och ketchup (jättegott) och sover ostört i den lugna hamnen. (Som vi faktiskt , när vi väl sett den, nog skulle kunna angöra även när det är mörkt.)

I Roscoff promenerar vi in till byn när vi vaknar. Vi passerar åkrar med lök och majsfält. Staden är fylld av charmiga gamla stenhus med tinnar och torn och trädgårdarna svämmar över av hortensia och rosor. Vi hamnar mitt i en matmarknad där ostron, kronärtskockor, vin och randiga tröjor är till salu. Det är så pittoreskt och trevligt så att vi nästan på allvar vill köpa oss ett hus i Bretagne med en trädgård.

Men så blir det ju inte. Vi ska segla vidare mot nya platser och i morgon blir det en kortare färd med bara medström till en plats vi varken kan skriva eller uttala. Mot L’Aber-Wrac’h!