Vi besöker Franska Polynesiens högsta vattenfall

Vi har seglat de 5 nm till viken Hakatea byn Hakaui ligger. Bergen här är verkligen pampiga, med höga lodräta klippor, rakt ner i vattnet. Från havet syns inte öppningen in i viken utan det är först när man är riktigt nära som man ser var man ska ta vägen. Vi rullar in genunan och svänger in bakom en udde. Längst in i viken finns en sandstrand och ett hus. Vi tuffar in och ankrar och en bit bakom oss ankrar Bliss. Det sägs att stranden varit inspelningsplats för Survivor-Marquesas 2002, som är den amerikanska motsvarigheten till Robinson. Vi ser dock spår av det. Inne i viken är det nästan platt vatten, vilket vi längtat efter. Det gungar ingenting. Runt hörnet i byn Hakaui börjar vandringen till Franska Polynesiens högsta vattenfall. Det är klart att vi måste ta en tur dit. Men först får vi en härlig natts sömn utan att det rullar.

Vi hämtar upp Cillan och Jocke och tar vår jolle runt udden in till byn. Från att ha puttrat över stilla vatten är det en smula överaskande att det runt hörnet är rejält surfande vågor. Vi lyckas trots det komma i land på stranden utan att bli allt för blöta. Från strandkanten ringlar sig en väg genom byn Hakaui. Här och var ligger hus med trädgårdar och frukodlingar. Vi ser bananer, papaya, mango och carambolfrukter. Mitt i byn finns också den obligatoriska telefonkiosken, som vi sett i varje marquesisk by vi varit i. Vi ser bilvrak, högar med kokosnötter och hela tiden med de höga bergen som bakgrund. Plötsligt är det någon som ropar på oss. Det visar sig att byn tar betalt för vandringen till vattenfallet. Det är en äldre kvinna som ropar och viftar på oss och som ska ta emot betalningen. Vi kliver över ett dike och följer efter henne in på hennes tomt. Där arbetar hennes man med copra, att rensa och torka kokos. Det verkar vara ett slitsamt jobb. Vi får några bananer på köpet och en ensamseglande argentinare hänger på. Stigen slingrar sig genom dalen, upp genom skogen och vid flera tillfällen får vi vada, och klättra på stockar över vattendraget som löper jämns med stigen. Här och var finns ruiner och lämningar från svunna tider. Vi stannar ofta och fotar berg, ruiner och träd. Argentinaren tycker nog att vi går lite långsamt och trots att han går barfota raskar han på och försvinner iväg före oss.

Straxt innan vi kommer fram ser vi stora delar av vattenfallet rinna ner mellan bergen men väl framme ser man en brun göl. Det är pampigt med bergen och skogen och alla gamla ruiner vi ser och det är en trevlig promenad men det kvalar inte in på listan över ”Vackraste vandringarna till vattenfall”.

Vi slår oss ner på några stenar nedanför ”vattenfallet” och mumsar på medhavda smörgåsar. Dagens hjälte blir Jocke som ur sin ryggsäck halar upp en liten kylväska med varsin kall öl. Väldigt gott.

Det konstigaste av allt är var argentinaren tagit vägen?. Han borde ju vara här vid vattenfallet, eller på väg tilllbaka och då borde vi mött honom. Det finns heller ingen annan stig härifrån. När vi är klara med matsäcken och med att studera den bruna pölen och de vackra bergen knallar vi tillbaka mot byn. Någonstans halvvägs, mitt i skogen möter vi till sist den barfota och vilsekomna argentinaren som irrat omkring längst en annan bäck i flera timmar. Han verkar trots allt ganska lugn och promenerar vidare mot vattenfallet, nu längst stigen som vi pekar ut åt honom. Efter fyra timmar är vi tillbaka vid byn. Vi lyckas sjösätta jollen och lämna stranden utan missöden, förutom att jag under den korta stund vi är på stranden hinner få 28 knottbett på främst benen. (Jag hatar knott). Knotten här kallas ”No-nos” och deras bett kliar i cirka 4 dagar. Och då menar jag inget litet mygg-betts-kliande utan ett sånt kliande som man blir galen av och kliar sönder sig av… Ja ni fattar, no-nos vill man inte ha närkontakt med.