Vi korsar Biscaya

Vi och båten Inalou lämnar Camaret planenligt i solsken och med obefintliga vindar. Vi sätter kurs på A Coruña och väljer att inte gå genom Raz de Sein, eftersom vi vill gå längre ut i bukten för att snabbare fånga upp vindarna. Prognosen säger att vi kommer att få en nordlig vind under eftermiddagen. Vi går för motor. Det går ganska stora dyningar som vi åker upp och ner i. Vi sätter på oss sjösjukeplåster för säkerhetskull. Klockan 11 planerar vi att dricka kaffe. Det är då dom kommer. Delfinerna.

Dom simmar i båtens bogsvall, turas om att ligga närmast fören,  vänder upp sidan och tittar på oss (jag tror dom ler), och jag är helt övertygad om att dom tycker det är superkul att simma där i bruset. Under en halvtimma följer de oss, ibland under båten, ibland nära och hela tiden hör man att de “pratar” med varandra. Vilken lycka.

Sen kommer vi på att vi inte är fastspända i båten, att vi båda hänger över mantåget och tittar på delfiner medans autopiloten styr. Om vi skulle ramla överbord, skulle båten försvinna i fjärran. Inte så himla smart av oss. Vi sätter fast livlinan och är väldigt noga med det under resten av färden.

Under eftermiddagen kommer den nordliga vinden. Vi hissar segel och går med plattläns och sakta ökande vind. Vi äter linsgryta till kvällsmat, har 4-timmars vakter, där vi turas om att sova eller hålla utkik. I och med båtens pendlingar börjar varenda pryl i båten klirra, eller klånka. Ett kastrullock, en sockerkaksform, några ljuslyktor, det låter som en kastrullorkester har framträdande i båten. Allt man ställer ifrån sig får ett eget liv, en youghurtskål far ner på durken. Allt handlar om att hålla i sig, hela tiden. Men har man varit vaken tillräckligt länge så går det att sova trots “orkestern”. Vid 22-tiden går solen ner i havet.

Vid 22-tiden börjar också nattvakterna. När man har vakten i den mörka natten fascineras man av att månen kommer upp ur havet som en orange apelsinklyfta och att stjärnhimlen är så gnistrande. Det finns inte mycket annat att titta på. På avstånd ser vi båten Inalous topplanterna. När ens vakt är över och man får krypa ner i sjökojen, stoppa in öronpropparna och sova 4 timmar, är det underbart skönt.

Dag 2 gippar vi. Båten Inalou ser vi inte längre, de går fortare än vi. Vi fortsätter att sova i kapp under dagen, och pratar lite segeljustering medans vi äter uppvärmd spagetti och köttfärssås. Vinden har ökat under dagen, vi brusar fram, vågorna är lite större men det känns stabilt och säkert. På håll ser vi valar (troligen Pilotvalar) och under resten av dagen ser vi deras vattensprut vid flera tillfällen. Annars ser vi en röd gummistövel, ett lysrör och en sopkvast guppa förbi. (Vi undrar om Inalou har städat på morgonen). Under natten rullar vi in genuan och går med bara storseglet.

Dag 3. Morgonen är mulen. Vinden ökar ytterligare och som mest noterar vi över 16 ms i byarna. Runt lunch ser vi konturerna av land, molnen försvinner och ur soldiset reser sig Spaniens kust. Vi ser Spanien! Vi surfar fram på vågorna med hiskeligt höga toppnoteringar. Vi börjar undra hur vi ska få stopp på farkosten och kunna få ner segel och lägga till i den hårda blåsten.

När vi styr in mot A Coruña, minskar vågorna och även vinden. Vi svänger in bakom piren, och tar ner seglen. Inalou ropar upp oss och säger att det finns plats i den inre marinan. Vi gör oss klara för att lägga till, ut med fendrar och tampar, tuffar in till marinan där vi efter 58 timmar och 329 nm lägger till. Vi är glada, lyckliga, lite trötta och väldigt nöjda. Det här är definitivt en milstolpe för oss.

Vi har korsat Biscaya!