Klockan nio drar vi upp ankaret och lämnar Camariñas. En helt okej ankringsvik, om man bortser från skällande hunden och det entoniga gnisslandet från fabriken i närheten. När vi lämnar rian och styr söder ut mot Cabo Fisterra möts vi av rullande dyningar och 8 ms nordlig vind. Vi får en läns och går med bara storseglet. Vi forsar fram. När vi faller av och går mot udden blir seglingen behagligare och dyningarna är mer med oss än i sidan.
Några timmar senare kommer vi så till världens ände (enligt medeltida tro). Vi rundar den omtalade udden med sin fyr och sina pilgrimer. Hit vandrar många som en förlängning av pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela. Fisterra är enligt legenden den plats där Sankt Jakobs kropp anlände med båt, innan han begravdes vid Finisterre av sina lärjungar. De riktigt hängivna pilgrimerna vandrar längst ut på udden och bränner upp sina skor och kläder. Vi vill inte gärna elda upp de fåtalet klädesplagg vi har med oss, och inte är vi pilgrimer heller, så vi fortsätter upp i rian till den skyddade viken Sardiñeiro de Abaixo, där vi ankrar i 5 meter sand. Det blåser 8-10 ms nordostlig vind. Det är inte superlä men ankaret sitter ordentligt och vi får en skapligt god nattsömn.
När vi vaknar är det bleke och inte en krusning på vattenytan. Vi städar kylskåpet, hänger sängkläder på vädring och åker sedan in med jollen till stranden. Vi promenerar fram och tillbaka längst vattenbrynet. Det vi inte visste innan, är att vattentemperaturen i området för det mesta är hiskeliga 15-16 grader. Ingen i besättningen gör några långbad, men vi gillar solskenet och att leta fina snäckor längst stranden.
Och vi får med beröm godkänt i att ta det lugnt även i denna vik.
Låter härligt, trots vattentemperaturen!