Vi seglar till Marquesas

Franska Polynesiens yta är ungefär lika stor som Europa. Öriket består förutom av Gambier, även av ögrupperna Sällskapsöarna, Marquesas och Tuamotus. Efter 2 månader i Gambier var det verkligen dags för att dra vidare. Vintern hade gjort sig påmind med kalla vindar, regn och rusk. Vi längtade efter värmen. Väderprognoserna hade noggrant studerats under en längre tid och det såg ut som att söndagen i midsommarhelgen vore ett bra tillfälle att ge sig av. När helgen närmade sig visade det sig att det skulle gå finfint att avsegla redan på lördagen. Vi stämde av med kompisarna på Bliss som beslöt sig för att gå på söndagen och eftersom vi, så att säga behöver en smula försprång, höll vi fast vid lördagen som avresedag.

Sagt och gjort, vi handlade, kollade vädret ytterligare en gång, stuvade, lagade mat och gjorde i ordning sjökojen. Klockan 15.30 drog vi upp ankaret och lämnade Rikitea och Gambier.

Vinden var sydvästlig. Vågorna ganska branta. Vi satte en waypoint i plottern på udden på Fatu Hiva, hissade segel och satte på autopiloten. Det var drygt 800 nm att segla. Under det första dygnet handlade det mesta om att vänja sig vid båtens rörelse, försöka titta på horisonten för att undvika sjösjuka, samt att få i sig mat och dryck utan att behöva vistas för mycket nere i båten. Vi föll snabbt in i våra vaktpass och turades om att sova och hålla vakt. Vår mycket regnavsköljda fräscha båt, såg snart ut som ett saltkar av vågorna som då och då forsade över däck. Under de första nätterna var det ruggigt kallt med mycket vind och regn. Vi körde fullt seglarställ och fleecefilt. Sivert som valt att inte använda sjösjukeplåster, blev ganska hängig och hade kanske även en släng av migrän. Ibland får man turas om att vara hjälte. De här dygnen var det min tur. Nåja, dag 3 åkte det dit ett plåster bakom örat i alla fall och så blev han pigg igen. Vindarna fortsatte att vara ganska friska, det blåste mellan12 och 16 ms. Vi dundrade fram genom vågorna. Den här blåsiga natten beslöt vi att rulla in genuan och hade då oturen att trassla in den runt förstaget. I över två timmar slet och brottades vi med intrasslade skot och flaxande försegel. Även kontrollinan till förseglets rulle hade trasslat sig. Allt det här höll vi på med i kallt spöregn och med dålig belysning eftersom däcksbelysningen gått sönder. Eller rättare sagt hela lampan var bortsliten, något måste ha fastnat i den. Så med en svag pannlampa och en darrig ficklampa som belysning, lyckades vi till sist dra ner seglet och beslå det på däck. Dagen därpå när vinden mojnat lyckade vi fixa den tilltrasslade rullen och få förseglet på plats igen.

De sista dagarnas segling skedde i vackert väder med sol och blå himmel. Vattentemperaturen var nu över 28 grader. Vinden kändes ljummen. När allt kändes lite lugnare i båten passade jag på att baka bröd och göra yoghurt. Det är fortfarande omständligt att hålla på med bakning eller matlagning trots att man fått sina ”sjöben”, båten kränger fortfarande i vågorna och man måste vaka över lösa föremål som en hök. Under de här nätterna var det fantastiskt stjärnklart och jag satt där med min ”stjärnapp” och spanande in Jupiter, Saturnus, Venus och Södra korset.

Det låter kanske konstigt men en 5-6 dygns segling känns ändå rätt överkomlig. Inte så kort att man inte hinner komma in i rutinerna och inte så lång som över halva Stilla Havet, och det enda man gör är att längta fram. Dag 4 dök Bliss upp på vår plotter i form av en blinkande båtsymbol. Vi snackade lite på vhf:en och till sist kunde vi även se deras segel som en vit prick i horisonten. Vi börjar snegla på den beräknade ankomsttiden och såg att vi behövde sakta ner farten för att slippa komma fram i mörker. Vi revade genuan och seglade lite långsammare de sista 10 timmarna. Natten var osedvanligt mörk och utan vare sig månsken eller stjärnhimmel var det väldigt mörkt på havet. Under de tidiga morgontimmarna närmade vi oss Fatu Hiva och medan himlen långsamt skiftade färg från svart till ljusgrå kunde vi tydligt se konturerna av ön dyka upp framför oss.

Vi seglade sakta längst med Fatu Hivas västra sida och när vi närmade oss viken Bay of Virgins tog vi ner seglen och tuffade in i den makalöst pampiga viken. Svarta branta klippor, palmer och raukar. På bergen skuttade getter omkring och det doftade gott i viken av jord och blommor. Det låg tre andra båtar i viken och på en av båtarna vinkade man åt oss, de skulle åka och vi kunde ta deras plats. Vid 7-tiden på fredagsmorgonen släppte vi ankaret, efter att ha seglat i 5 dygn och 16 timmar i den vackraste vik man kan tänka sig. Vi hade lämnat vintern och kommit fram till sommaren. Här var det varmt och skönt.

Äntligen.

1 Comment

Add yours

Lämna gärna en kommentar...