Vi seglar till Tuamotus

Det var dags att segla vidare, nu ville vi ha turkost vatten och palmer. På tisdagförmiddagen drog vi därför upp kroken från ankringen i Ua Pou och lämnade Marquesas. Målet var ögruppen Tuamotus och atollen Raroia. Vindprognosen talade om 7 ms halvvind och något ökande. Vi hade 430 nm att avverka och routingprogrammet sa att det skulle ta cirka 3 dygn. Det lät som en smörsegling. Well…

Vi hissade segel och länsade förbi Ua Pou i nästan platt vatten. När vi kommit en bit ut från ön var det inte så platt längre. Vågor och vind kom från sidan vilket vi var förberedda på, men med fartvind och något ökande vind, kändes det mer som en sträckbog. Vågorna var inte särskilt höga och med jämna mellanrum smällde de in i sidan och gjorde oss saltstänkta. Nere i båten lutade det rejält och då och då lät det som om vi körde in i en kajkant när vågorna slog mot skrovet. Med den här krängningen började salongsbordets nedfällbara del att glappa och smälla. Att försöka fixa med låsfunktionen under gång var inte helt enkelt. Vi fällde tillsist upp klaffen vilket blev en smula opraktiskt, men åtminstone tyst.

Vinden ökade till 12 ms och vi revade seglen. Det hela blev ganska obekvämt och att laga mat, väldigt omständigt. Sista dagen åt vi mest onyttigheter så som chips och kakor. Under färden lossnade en lanterna på pulpit så att den hängde och dinglade i sladden. Sivert gjorde en räddningsaktion, hakade fast sig i livlinan och hasade sig fram på däck och räddade lyktan. Han träffades av flera översköljande vågor och kom tillbaka till sittbrunnen med dyblöta kläder. Vid en av dessa översköljningar som träffade sittbrunnen upptäckte vi att det var stopp i avrinningshålet runt bänkkistan, vilket gjorde att flera liter vatten åkte fram och tillbaka på sittplatsen och alla dynor blev blöta. Lagom när Sivert fått på sig torra kläder såg vi att även själva sladden och lampan till lanternan häll på att lossna, så det fick bli ytterligare en räddningaktion fram på däck. Den här gången i redan blöta kalsonger.

Efter den här seglingen har vi definitivt en ”Att-göra-lista” att ta tag i så småningom.

Tidigt på fredagmorgonen efter 2 dygn och 18 timmar kom vi fram till Raroia. Där väntade även Bliss, som gått före oss. Tillsammans halvvindade vi fram och tillbaka i den tidiga morgonen utanför atollen i väntan på gryningsljus och slack-vatten. Atollen är omgiven av ett rev och i dess öppning kan det bli galet mycket motström om tidvattnet är på väg ut, framför allt om det blåser friskt. Vi har ett enkelt excellblad med tidvattensberäkningar för området, eftersom det inte finns några tidvattensstationer här. Enligt beräkningarna skulle det vara slackvatten klockan 06.20 om morgonen. Det finns beskrivet hur besvärligt det kan vara att gå igenom en atollpassage, med upp till 8 knops motström och stående vilda vågor, om alla förutsättningar är de sämsta. Vi väntade därför tills de beräknade klockslaget infann sig och observerade noga vattnet och vågorna i passagen. Förhoppningen var att kunna passera utan något som helst drama.

Det blev inget som helst drama, det var bara att åka igenom. Och så var vi inne i vår första Tuamotusatoll.