In 2022 Fiji

Viani Bay

Vi har troligen haft Covid, men har inte testat oss. Alla symtom tyder på det, men det kan även ha varit en vanlig förkylning. Under vår sjukdomsvecka försämrades vädret och framförallt på eftermiddagarna började det att regna. Ett regn som höll i sig under nätterna och gjorde allt fuktigt och urrigt. Det var verkligen dystra dagar. Flera seglare vi träffat efteråt har också insjuknat, så det verkar ha varit något riktigt smittsamt som cirkulerade i Savusavu.

När vi tillfrisknade och vindarna såg fördelaktiga ut, provianterade vi och handlade sånt vi kan tänkas behöva för ungefär 3 veckor. Förutom de vanliga matvarorna köpte vi Waka-rötter. Enligt fijiansk tradition ska vi som besökare framförallt på avlägsna öar och byar, möta byns ledare, presentera oss, överlämna en gåva och be att tillfälligt få bli upptagna i bygemenskapen, för att få ankra, snorkla och vandra. Ceremonin heter Sevusevu och den är inte valfri. Gåvan vi ska överlämna är waka-rot. Roten finns inte att köpa ute på öarna, så det gäller att planera hur många öar/byar man kommer att besöka och köpa med sig rötter så att det räcker. Det tog lite googling för att förstå skillnaden mellan de olika begrepp som används i samband med den mystiska plantan. Någon hade sagt att vi skulle köpa med oss Waka en annan nämnde Kava och när en tredje person nämnde Yaqona, startade vi en utredning. Vi kom fram till följande. Själva plantan heter Piper methysticum på latin, känd som Kava på svenska och engelska, på fijianska heter den Yaqona medan roten kallas Waka. Solklart. Det kommer säkert att klarna ytterligare när vi väl får göra vår första sevusevu. Vi har redan fått prova på den dryck som tillreds av wakaroten och ingår i ceremonin. Den är lätt narkotisk med en ”intressant smak”, kan man säga.

Vi lämnade Savusavu tidigt om morgonen för att ta oss öster ut. Med friska passadvindar som vanligtvis är sydostliga hade detta kunnat vara en skumpig färd. Nu motorerade vi i platt vatten och lätt bidevind de 45 nm till viken Viani Bay.

Vid första anblicken är viken påfallande lik ön Taravai i Gambier, Franska Polynesien med kullar täckta av högt gräs som stupar rakt ner i havet. Det lurar oss att tro att ankringen ska vara likadan, med rejäl sandbotten som ankaret omedelbart biter fast i. Här skramlar det när ankaret når botten och förvisso fastnar det, men det är definitivt inte sand. Det ligger fyra fem andra båtar utspridda i den stora viken och på en av dem finns vännerna Bob and Anne på Baloo. Det talar lyriskt om dykningen det gjort ute på Rainbow Reef, vilket vi också vill prova på.

Nästa dag är det mulet, och vinden sydlig vilket inte är idealiskt för den här viken. Vi känner oss dessutom lite förkylda igen, vilket sammantaget gör oss en smula molokna. Vi tar oss i alla fall in till stranden där dykcentret ligger, men de är ute och dyker så istället går vi en kort promenad längst med stranden. Sivert som likt en magnet drar till sig en hop med skällande hundar, njuter ”oerhört” mycket av den korta promenaden. Vi åker tillbaka till båten, och googlar ankringar i omgivningen som ska ge lä för de kommande friska vindarna. Om några dagar ska det blåsa uppåt 10 ms SO, det är ju inte direkt rakt in i viken men det kommer att bli blåsigt och vi är förövrigt inte ett dugg sugna på att dyka när det är så här grått och tråkigt. Det känns bra att ha en plan, vi bestämmer oss för att åka vidare nästa dag för att söka lä. Well…

När morgonen gryr, är det strålande sol och totalt helt vindstilla. Till frukost gräddar Sivert pannkakor som vi äter med skivad banan. Fåglarna kvittrar och vattnet är spegelblankt. Det känns en smula överilat att byta ankring just idag. Bob och Anne drar med oss på en promenad upp över kullen, med fantastisk utsikt och vidare bort genom skogen. Kanske är det så att den här förkylningen inte är så farlig ändå? När vi kommer tillbaka till stranden går vi in på dykcentret, dricker te, äter papaya och bokar in några dyk. När vi kommer tillbaka till båten skurar vi vandringskängorna och för första gången sedan i början av maj badar vi i havet. Det känns alldeles, alldeles underbart.

Det visar sig att Viani Bay har ett eget vädersystem. Båtar som kommer från andra intilliggande öar berättar om gropig sjö och blåst. Efter det första dygnet med sydlig vind, har vi inget annat än vindstilla och möjligen lite lätt nordlig vind som drar ner från berget. Efter åren i Franska Polynesien där det alltid finns ett intilliggande dånande och brusande rev känns det tyst här. Och svalt. På nätterna faller temperaturen till 24 grader vilket känns skönt när det är läggdags. Svalt är det också i vattnet. När vi snorklade runt på Moorea var det 30 grader i vattnet. Här är det 27, vilket kan låta som en liten temperaturskillnad, men efter en timmas snorkling är vi blåfrusna. Eftersom vi inte är helt återställda från förkylningen är det inte läge att dyka ännu. Det känns som att mitt huvud ska explodera när jag simmar ner under ytan. I väntan på att att bihålan i pannan ska tillfriskna är snorklingen på reven runt om i viken ett bra tidsfördriv. Vi ser blåa sjöstjärnor, färgglada koraller och fiskar vi inte sett förut.

Om eftermiddagarna tar vi jollen till ön mitt i viken och spanar in de flygande hundarna. De hänger upp och ned i träden, tjattrar och tar sig då och då en flygtur.

Det kan tänkas att man efteråt måste nynna på signaturmelodin till Batman…

Viani Bay
Share Tweet Pin It +1
Previous PostSavusavu
Next PostViani bay, dykning och lovo

No Comments

Lämna gärna en kommentar...