Vilse i skogen – Raiatea

Vi lämnar Taha’as västkust och Coral Garden. Vi går inte så långt. I norra delen av atollen släpper vi ankaret igen. Det är onekligen spännande att ankra här eftersom det inte finns så mycket utrymme mellan 40 meter djupt och 2. Det gäller att försiktigt tuffa in på det grunda vattnet så långt man vågar och släppa ankaret lagom långt in på “hyllan” så att det inte ramlar ner i ”avgrunden”.

Framför oss ligger ett pärlband av palmtäkta motus. Många av öarna är bebodda eller har stora skyltar som säger ”Tabu”. Vi hittar dock en fin liten ö utan vare sig människor eller skyltar där vi strosar omkring bland kokosnötter och krabbor. Havet har grävt sig in i ön och bildat en naturlig liten insjö där det är varmt och klart vatten. Vi passar på att snorkla i sundet mellan öarna men det är verkligen ingenting att se. Bara enorma mängder sjögurkor som ligger som svarta korvar i vattnet. Överallt.

Passadvindarna börjar växa till sig och friska ostliga vindar är att vänta. Vi fortsätter ner på Tahaas ostsida för att söka lä djupt inne i en vik, men där blåser det värre än ute på revet. Berget och viken fungerar som en riktigt vindstrut. Vi återvänder ut till revet och ankrar för natten, men det är ganska skvalpigt, och redan nästa morgon seglar vi vidare till ön Raiatea som ligger inom samma atoll. Planen är att gå ner till den södra viken där vi varit tidigare, men så dyker en annan möjlig ankringsplats upp. Det är viken Vairahi med platt vatten och nästan i lä. Vi tuffar in och ankrar långt in mot stranden. Det är 13 meter djupt och ankaret biter direkt.

I från ankringsplatsen är det nära upp till skogen. Här finns “Trois cascades”, en ganska enkel vandring (sägs det) där man kan besöka tre vattenfall. Det börjar bra. Vi hittar vägen som leder upp till skogen. Två hundar slår följe med oss och vi döper dem snabbt till Lady och Lufsen. De springer före och gläfser uppmanande när vi går för långsamt. “Det här ska blir superkul”, ser de ut att tänka. Längst vägen är det odlingar med auberginer, paprika, papaya och bananer samt stora skyltar som säger att det är Tabu att röra frukten . Vi rör inte frukten. Vi hittar en smal flodfåra som vi korsar, hundarna springer före på den allt mer smala stigen och vi börjar bli misstänksamma, det här ser inte ut att vara rätt. Vi backar tillbaka mot flodfåran och hittar en ny liten stig som vi följer genom snårskogen. Hundarna kommer skuttande och plumsar förnöjt i det kalla vattnet. Även här upphör stigen bland lianer, nedfallna träd och snåriga buskar. Vi konsulterar kartan som placerar oss mitt ute i ingenstans. Efter ytterligare några försök att hitta rätt ger vi till sist upp, äter matsäck och går hemåt igen. Hundarna följer med hela vägen tillbaka och utan att säga adjö, slinker de in under ett staket och försvinner hem till sig.

Det kan tänkas att det ombord blir en del ältande om krångliga promenader till vattenfall, men bara ett kort tag. Vi släpper det snart och går vidare. I det här fallet till en vik på södra Raiatea.