Wombats på Maria Island och adjö Tassie

Maria Island ligger straxt utanför Tasmaniens ostkust. Ön var tidigare en fängelseö dit dömda brottslingar skickades under perioden 1820-30 tal. Eftersom många lyckades rymma därifrån, lades så småningom det där med fångvård ner. Därefter har man försökt bedriva cementfabrik så väl som fårfarm innan det i modern tid blev nationalpark. Hit åker man för att umgås med naturen. Båten går från hamnen i Triabunna och resan tar 30 minuter innan man lägger till vid bryggan där resterna av den gamla cementfabriken ligger. Innan man går ombord får man noga svara på om man har vatten och snacks med sig. Här finns inget att köpa. Solen strålar och termometern kryper upp mot 24 grader under dagen.

Runt hela ön finns vandringsleder och grusvägar där turisterna kan vandra och cykla. Det finns ett vandrarhem men som sagt inget café eller glasskiosk, inte ens någonstans att fylla på dricksvatten, allt måste man ta med sig i packningen. Ön är stor och ganska snabbt skingras människorna som kommer med båten åt olika håll. Vi följer kustvägen, gräset är torrt och det ser inte ut att ha regnat på länge. Det vi spanar särskilt efter är den tasmanska teddybjörnsliknande Wombaten. Vi har bara sett den på bild hittills och parkvakten vi frågade sa att vi nog skulle få se någon, men att det ju var lite varmt så kanske någonstans i skuggan…

Och så alldeles plötsligt kommer den lufsande över fältet. Vår första livs levande Wombat. Vi tassar närmare för att inte skrämma den, vilket verkar ganska osannolikt, då den håller sin kurs så att säga, sitter man i vägen traskar den obekymrat förbi så nära det går. Wombaten är ett pungdjur, som livnär sig på gräs, rötter, och bark. Den har tänder som en bäver, och rejäla klor som är bra att gräva med. De gräver gärna ner sig i håligheter, och pungen är bakåtvänd, så när de gräver blir pungen inte full med smuts. Och det är ju praktiskt.

Wombaten gör sin grej oavsett om vi människor sitter i närheten eller ej. Just den här, kliar sig ihärdigt och gnuggar sig med rumpan mot en sten, sedan är det dags för huvudet att gnuggas mot stenen. Den är väldigt gullig. Vi har blivit noggrant förmanade att inte rör djuren eller mata dem, men visst kliar det i fingrarna att få klappa den lite. I förtjusningen över att träffa på wombaten lyckas jag klanta till filmandet. Jag spelar in gräset, och stänger av inspelningen när kameran är riktad mot det gulliga djuret. Vi har hunnit gå en bra bit när jag upptäcker fadäsen. Kanske, kanske kan vi träffa på en annan wombat som vi kan fånga på film…

Vi följer vandringsleden vidare runt ön och tittar på jättegamla fossiler, men har man varit på Gotland så känns de här fossilerna inte riktigt lika spännande. Vi går vidare in i skogen, där wallabies hoppar omkring, de är ju känguruns mindre kusiner och sådana har vi vid det här laget sett mängder av. De blir till och med inte längre fotograferade i någon större utsträckning.

Nästa sevärdhet är ett område med vackra klippor Painted Cliffs, inte bara vackra utan enastående vackra, färgade i olika nyanser av guld, och virvlande mönster. Det är grundvattnet som har sipprat ner genom sandstenen och vågor och erosion har tillsammans format dem, till det vi ser i dag.

När vår dag lider mot sitt slut och vi vandrar tillbaka mot hamnen, dyker de upp på fältet. Knaprar på gräset som gnisslar när de rycker upp det ur marken, helt obekymrade av omgivningen, och jag lyckas trycka på rätt knapp den här gången.

När vi lämnar Maria Island har vi många bilder och filmsnuttar på våra nya favoriter…

Vår sista dag på Tasmanien, är vi väldigt aktiva. Vi tittar på Australiens äldsta bro, besöker museet MONA, och avslutar hela alltet, med att beundra utsikten från Mount Wellington 1271 möh.

Tasmanien har varit ett fantastiskt resmål, med så många olika miljöer, berg, regnskog och stränder. Med det svala fast ibland varma vädret, och så alla annorlunda djur vi fått stifta bekantskap med. Den här resan kommer vi att minnas länge…