Vi hissade segel och lämnade Bonaire på söndagmorgonen med en finfin medvind. Vi forsade fram de 40 NM till Curaçao och marinan i Willemstad på ungefär 6,5 timmar. Vi hade mejlat marinan och förhört oss om det fanns plats men inte fått något svar. Tack vare att vännerna på Bliss och Inalou redan var i marinan och kunde konstatera att det fanns några platser lediga, chansade vi och gick dit trots uteblivet svar. Är det något som marinan kan förbättra är det sin kommunikation. Nåja, vi fick så småningom ett synnerligen sent svar på söndagseftermiddagen att det var okej att komma, så det var ju bra, eftersom vi redan var där.
Vi möttes på bryggan av glada svenskar och stämningen blev omöjligt ännu gladare efter intagande av bubbel i Bliss sittbrunn.
Följande dagar utförde vi en del arbete på båten där vi monterade en ny lanterna, drog en antennsladd genom trånga skrymslen och meckade med watermakern. Vi fick även vår bimini som vi låtit sy upp levererad och även sprayhood och bomkapell lagades. Som vanligt var det olidligt varmt. Vi svettades, pustade och saknade att kunna doppa oss i det svalkande vattnet. En smustig industrihamn är inget man direkt badar i. På kvällarna kan det tänkas att det dracks en och annan kall öl, och något enstaka glas stark rompunch tillsammans med Tomas, Helen, Cecilia och Jocke. Allt med tanke på vätskebalansen förstås…
Arbetsveckan rundades av med en bilutflykt upp längst norra Curaçao och ner förbi Spanish Water. De allra flesta seglare som kommer till Curaçao ligger ankrade i just den insjöliknande viken Spanish Water. Vi hade hört så många olika rykten om detta ställe så det var intressant att se det med egna ögon. Det verkade inte supermysigt med murrigt vatten och ganska många båtar, men helt klart hade vi överlevt att ligga ankrade där om det hade varit nödvändigt.



På fredagskvällen var det den obligatoriska barbecuen på marinan där vi åt grillat, lyssnade på gitarrklink och minglade med övriga seglare. Väldigt trevligt. Jag pratade med det rara paret Linn och Paul, de är amerikaner och är 80 respektive 75 år. De har varit ute och seglat i 20 år och ska vidare till Colombia, så förhoppningsvis träffar vi dem igen. Vi träffade även den svenska båten Moanas besättning Tobbe och Eva. Kul!

Några som vi däremot inte lär se på ett tag är Inalou som vi kramade adjö på fredagskvällen. Tidigt på lördagsmorgonen seglade de till Bonaire. Vi däremot, beslöt att dra vidare väster ut, för det är väl inte mer än rimligt att vi även besöker ”A” i ABC-öarna och vi är verkligen trötta på att ligga i marinan.
Time to go!
+ There are no comments
Add yours