En smula motvilligt, fast nödvändigt och bra i slutänden, lämnade vi till sist Bonaire på söndagmorgonen kl halv nio. På lördagskvällen hade vi klarerat ut och gjort om båten från sommarstuga till farkost igen. Vi har legat still i 2 månader, förutom korta turer längst kusten och nu skulle vi plötsligt ut på öppet hav igen. Vi stuvade undan frukskålar, krukväxter och dykutrustningar.
Vi hade nog kunnat hissat både storsegel och genua med något rev. men vi rullade bara ut genuan och seglade mot Willemstad med skapligt god fart.
Vi lyssnade inte på Povel Ramels “Måste vägen till Curaçao gynga så” även om det hade varit ett synnerligen lämpligt låtval. Det var ganska gungigt. När vi inte längre såg Bonaires kuperade nordliga kust bakom oss, syntes en ny kust i horisonten. Framför oss dök Curaçao upp, lika brun och karg som den ö vi nyss lämnat. Vi skulle gå direkt till marinan inne i Willemstad och inte till den stora ankringsplatsen inne i Spanish waters (som alla seglare suckar över och inte verkar gilla). Tids nog lär vi hamna där men inte nu. Vi ropade upp brovakten som öppnade den flytande bron över kanalen åt oss. Vi tuffade förbi Willemstads färgglada hus längst strandpromenaden och var sedan inne i hamnområdet och anlände till marinan. Eftersom det var söndag var marinan stängd, vi hade dock ordnat två reservmarineros som tog emot oss. Där på bryggan stod nämligen Adde och Cissi på Hakuna Matata och viftade in oss. Kul återseende!
Följande dagar gjorde vi storstädning-maxi-grande. Både utvändigt och invändigt. Allt spolades av, tvättades, skurades och sorterades. Vi skruvade loss alla durkar och därunder fann vi snuskiga hårbollar, damm och gamla makaroner. (En rejäl storstädning var verkligen nödvändig). Vi svettades sådana mängder att det var helt omöjligt att dricka i kapp. Vi hade behövt dropp, men vi kämpade på. Tack och lov dök det inte upp några större överraskningar som man kanske kan förvänta när man börjar böka omkring i båtens inre regioner.
Adde och Cissis sista kväll, innan de flög till Sverige hade vi en trevlig grillafton i marinans “lounge”. Vi spånade om framtiden, och funderade över om avgiften kommer att höjas för Panamakanalen och hur det är att segla till Ecuador. Dagen efter for de hem och vi har ingen aning om när vi träffar dem igen. Snyft.
På fredagen klockan 8 var det upptagning. Vi hade stigit upp supertidigt och stängt av kylskåpet, rensat ut de sista matvarorna och packat det sista. Ganska punktligt körde vi båten till upptagningsrampen och några minuter senare var den uppe på land. Helt odramatiskt. Efter högtryckstvätt kördes Major Tom till förvaringsplatsen, ett inhägnat område där båtarna står tätt, tätt. Det känns konstigt att se sitt hem rulla iväg så där, men nu väntar ju resa till Sverige och möte med barn, vänner och släkt som vi längtat efter.
Och av den anledningen dröjer det ett tag innan det händer något här på bloggen.
Vi hörs i september, då får vi se vart vi tar vägen!
Hej,
tack för en mycket trevlig blogg, ett nöje att få ta del av era upplevelser.
Vår egen plan är att nästa år börja med 3 månaders sommarseglingar söderut och uppleva europas kustländer och medelhavsländerna. Känna efter om vi skall korsa Atlanten eller fortsätta guppa omkring i dessa farvattnen.
Ha de
Stefan
Ha det så trevligt hemma här, nu är det ju riktigt varmt även i detta nordliga land. Ser fram emot att fortsätta följa era äventyr i höst o under den långa kalla vintern.
Låter som en skön plan. Lycka till!
Tack, nu är vi tillbaka och sliter i hettan, allt blir bättre så fort vi kommer i vattnet!